Har funderat kring denna frågan ett bra tag nu. Min vardag jag lever i nu, kan inte vara meningen med livet. Vad som fick mig att fundera och vilja skriva om detta utlöstes idag på jobbet. I slutet av dagen pratade jag med min gruppchef, som talade om för mig att jag pratat väldigt mycket under arbetstid och han tycker det är tråkigt eftersom han vet att jag kan prestera bättre. Det vet jag med, frågan är om jag inte helt tappat lusten bara?!
  Pratade senare med en arbetskamrat i omklädningsrummet om detta. Jag blev irriterad att den tillsägelsen påverkade mig så pass mycket att jag fick tårar. Det känns inte som att det bara beror på den, utan ångesten jag har över min framtid.

Min vardag;
- Vaknar, borstar tänderna, klär på mig.
- Cyklar till jobbet.
- Jobbar.
- Cyklar hem.
- Lagar mat.
- Kollar lite på tv, datorn.
- Duschar.
- Går och lägger mig.

(WOW, vad kul jag verkar ha det)

Detta upprepas 5 ggr i veckan. Har 5 veckors semester och lite julledig. Kan detta vara meningen med livet? Jag känner att jag vill få ut mer av mitt liv, se världen. Förtjänar en bättre karriär än så här. Måste verkligen ta mig i kragen nu och göra något åt saken. Har därför satt upp ett par små mål.

Mål innan HT 2010:
- Ska ha kommit på vad jag vill arbeta med, samt sökt in till högskolan.
- Planerna för flytten till Stockholm ska vara klara. Helst flyttat dit.

Så som jag känner så måste jag komma ifrån denna hålan för att jag ska göra något åt problemet. Har även kännt att jag inte vill starta en utbidning här nere om vi ändå ska flytta snart, men som Emelie sa; Jag kan ju alltid fortsätta studierna i Stockholm. Flytten ska inte få hindra mig till att förverkliga mina mål. En sak som jag är säker på är att jag inte ska förbi elskåps-montör resten av mitt liv. Nu när jag har satt upp lite mål, kanske det går lättare att ta sig igenom dagarna på jobbet.

Nu ser jag ljuset i tunneln.